Att arbeta med människor är ngt jag älskar, att få hjälpa andra, att stötta och att finnas till hands på olika sätt. Hade jag inte älskat det så mycket hade jag aldrig valt att jobba med det.

Men efter att man jobbat en hel dag så vill man kanske när man kommer hem bara få va, rå om sig själv och barnen. Men så är det inte...

Istället ska man alltid finnas tillhands för ngn annan, man ska hjälpa i olika situationer och om man inte orkar så blir det sura miner. Det är inte acceptabelt på ngt sätt att jag inte orkar mer efter alla år.

I dag blev det extra jobbigt vilket resulterade i att jag fick gå hem från jobbet, att inte orka, att inte veta hur man ska kunna hjälpa, att behöva oroa sig hela tiden, att bara vänta.....

Det gör så jävla ont, och när det blir som jobbigast vill jag fly undan och inte tänka på det.

Kommer det lösa sig denna gången med eller hur blir det?

Jag är i en återvändsgränd och har ingenstan att ta vägen, jag finner ingen lösning!

Tänk att livet ibland kan vara så orättvist mot vissa och att de som redan ligger ner ska bli sparkade på hela tiden.