Har tänkt endel i kväll på det här med hur man är när ngn man känner eller står en nära är med om ngt jobbigt i livet. Te.x kanske förlorar ngn som stått dom nära, råkar ut för en olycka eller kanske blir allvarligt sjuka?

För min del så är det ngt jag själv tycker är jättejobbigt och svårt, man vet inte riktigt kanske hur man ska bete sig eller vad man ska säga. En del människor som tycker sånt är svårt drar sig istället undan och den som har det jobbigt blir mer och mer ensam i det jobbiga.

När jag jobbade i äldromsorgen så var det bland det jobbigast i mitt jobb, mötet med anhöriga när ngn hade gått bort. Jag kunde hantera döden lättare, det handlade då om en gammal människa som levt ett långt liv och som kanske låg med smärtor den sista tiden. men för de anhöriga så var det kanske en mamma eller pappa som de förlorade... spelar ingen roll vilken ålder de är i.

Men oavsett hur jobbigt jag tyckte det var så mötte jag anhöriga och gjorde så gott jag kunde för att vara ett stöd. 

Tycker alla ska tänka på det, att oavsett om man inte vet vad man ska säga eller hur man ska vara så kan det räcka med ett par vänliga ord och visa att man finns där. Vi måste sluta vara rädda!

Just nu vet jag en person som har ett helvete skulle jag nog vilja säga och jag ber för att allt ska bli bra, och när jag möter henne är jag lika osäker som många andra och man vet inte vad man ska säga....men ngt kommer jag ändå säga....det är hon som är rädd just nu och vi andra kan bara försöka ge henne några små positiva glimtar mitt i allt det jobbiga.